Lika men ändå olika.

Lika men ändå olika. Runstenarna i och kring 1000-talets Sigtuna som en spegling av förhållandet land-stadEtt forskningsprojekt stött av Vetenskapsrådet.

Avsikten var att utifrån runstensmaterialet i Sigtuna och omgivande område med en dryg mils radie undersöka förhållandet land-stad. Runstenarnas ornamentik och datering, deras placering i landskapet och texternas innehåll skulle studeras med avseende på frågor som kommunikationer till och från staden, uttryck för lojalitet (eller motsatsen) mot kungamakten, graden av kristnande osv. Genom undersökningsområdet skulle ca 150 runstenar inkluderas, varav 30 från staden. Huggspåren på åtskilliga ristningar skulle undersökas med hjälp av laserscanningmetoden för att utröna olika ristarlags verksamhet. Sigtunas läge på en udde, till lands huvudsakligen omgiven av oländig skogsterräng, till sjöss av Garnsviken på ena sidan och stora vattenleden till Uppsala på den andra, väckte frågor om vattenledernas betydelse. Två bebyggelsearkeologiska fallstudier planerades, den ena vid Garnsviken, den andra på Håbolandet, där fornlämningar, arkeologiska fynd och ortnamn skulle analyseras för att ge mesta möjliga relief åt runstensresandet i respektive område. Runstensresandet skulle också analyseras i relation till framväxten av stenkyrkor och stenskulptur i Sigtuna med omnejd för att utröna om de representerar samtida men olika kristna sfärer med olika aktörer.
De planerade bebyggelsearkeologiska undersökningarna kom att koncentreras till Garnsviken med socknarna Haga, Vassunda och Odensala samt i västra delen av undersökningsområdet till Häggeby socken, där emellertid många runstenar visade sig vara flyttade på 1800-talet.
Under projekttiden kom runstensmaterialet från det synnerligen runstensrika området runt Vallentunasjön (Täby-Vallentuns, Fresta, Sollentuna) att på ett fruktbart sätt dras in i undersökningen som jämförelsematerial.

Huvudresultatet anser vi vara att den senvikingatida och tidigmedeltida staden Sigtuna inte bör betraktas separat utan ses som en enhet tillsammans med sitt omland. Visserligen var staden en tätort med en större mängd runstenar och fler tidiga kyrkor i jämförelse med omlandet, men den kronologiska fördelningen av runstenar följer samma mönster i staden och i omlandet. De olika stilgrupperna finns representerade i ungefär samma proportion i staden och i de omgivande socknarna. Staden Sigtuna förefaller inte ha påverkat runstensresandet i omlandet i någon större utsträckning. Inte heller kan vårt undersökningsområde uppfattas som ett innovationscentrum för runstensresandet som sådant och inte heller för någon specifik stilperiod eller ornamentiktyp.
Huggspårsanalyserna har visat att det normala var att flera ristare arbetade på varje sten, inte mindre än 14 av de 18 undersökta stenarna är huggna av ristarlag på flera personer. Analyserna har inte avslöjat någon särbehandling av de stenar som exponerats i staden jämfört med stenar som rests på gårdar och gravfält i omlandet. Däremot finns en tydlig skiktning över tid, så att större möda investerats i runstensframställningen under andra hälften av 1000-talet. Det är också skillnad mellan de ristningar som placerats i omedelbar närhet av kommunikationsleder, jämfört med dem som finns i anslutning till gravfält – de förra är mer välgjorda vad ornamentiken beträffar, medan själva runskriften inte skiljer sig åt.

Genom att även inkludera indikationer på tidiga träkyrkor i form av sandstensrunstenar och gravhällar, de tidigaste stenkyrkorna och fynden av dopfuntsfragment i studien, har perspektivet på Sigtuna stad kommit att förändras något. Mycket talar för att det i omlandet fanns träkyrkor med en tillkomstperiod som inte var mycket yngre än de tidigaste förmodade träkyrkorna i staden.
Som ovan nämnts visar våra studier av runstenarna att det senvikingatida och tidigmedeltida Sigtuna inte bör ses separat utan tillsammans med sitt omland. Det finns statusindikerande drag både i staden och i omlandet liksom det finns tecken som tyder på en tidig närvaro av någon form av kyrklig organisation. Två av kyrkorna i omlandet (Flasta och Ed) uppvisar mycket speciella drag i arkitekturen och har sina närmaste motsvarigheter inne i Sigtuna (kyrkan på Fornhemmets tomt) och i Götalandskapen. Dopfuntsfragmenten från Sigtuna och Flasta är unika i relation till den tidigmedeltida produktionen i resten av landet – de tillhör de absolut äldsta stenfuntarna i Sverige. Omlandet bör därför i högre utsträckning än vad som hittills varit fallet tas med i diskussionen kring utvecklingen av Sigtuna stad under 1000-talet och det tidiga 1100-talet.
Den detaljerade studien av runstensmaterialet i vårt undersökningsområde ställd i relation till runstensmaterialet i området kring Vallentunasjön har på ett mycket tydligt sätt visat på stora variationer i resaremönstret inom en förhållandevis liten region. Genom mer omfattande analyser av detta slag även i områdenr med andra sociala/politiska/ekonomiska/religiösa förutsättningar skulle vår kunskap om runstensresandets mekanismer öka väsentligt och därmed också runstensmaterialets användbarhet för andra discipliner.
Ifråga om huggspårsanalyserna vore det mycket intressant att gå vidare med resultatet att det tycks föreligga en skillnad i utförandet mellan stenar som placerats på gravfält utan någon synbar koppling till någon kommunikationsled och de som står vid vägar och vattendrag; de senare är påtagligt mer välgjorda. Ett tolkningsförslag är att olika ornamentikristare valts efter graden av stenens exponering, medan inskriften behandlats lika oberoende av var runstenen placerats. Detta antyder att ornamentikristarna var mer lokala medan runograferna verkade över större områden.

Projektledare
Professor Anne-Sofie Gräslund, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet

Projektmedarbetare
FD Laila Kitzler-Åhfeldt, Arkeologiska Forskningslaboratoriet, Stockholms universitet
FD Linn Lager, Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet