Jägare som bönder, bönder som jägare - djur, människor och landskap i centrala Skandinaviens inland 1000 BC E-500 CE

Joakim Wehlin, Uppsala universitet

Magnus Odebäck Ljunge, Stockholms universitet

Bekostas av Stiftelsen Marcus och Amalia Wallenbergs stiftelse 2020-2022

Ett av de största utvecklingsstegen i människans historia är jordbruksrevolutionen, som nådde de norra delarna av Europa för omkring 5000 år sedan. Innan jordbrukets ankomst levde vi som jägare, men nu blev vi bönder. Påståendet är naturligtvis förenklat, men likväl en bild som alltjämt förmedlas och som sällan problematiseras på djupet. Grunden i den nationalromantiska föreställningen om södra Skandinavien är det öppna jordbrukslandskapet. Det är därför lätt att bortse från jaktens och fiskets oerhörda betydelse för människorna även efter jordbrukets intåg.

Vårt mål är att problematisera den grova uppdelning mellan jägare och bönder som fortfarande används och förmedlas av arkeologin och i berättandet av människans historia. Vi kommer utgå från en tidsperiod i förhistorian som förknippas starkt med jordbruk, nämligen bronsåldern (1700-500 BCE). Även om jordbruket introduceras tidigare är det vid denna tid det slår igenom med full kraft och en rik elit formas i samhället. Bronsåldern utgör en gemensam kultursfär i norra Europa med centrum i dagens Danmark och Skåne.

Men vad hände med jägarna, eller snarare jakten, och de vilda djurens betydelse? Att de försvinner ur berättelsen om människan och samhällets utveckling är tydligt. I det arkeologiska materialet finns de däremot hela tiden närvarande, ibland så tydligt som i jaktscener på hällbilder men också mer diskret i form av djurbensfragment på boplatser och i gravar. Hur mycket jägare var dessa människor?

Om människorna inom bronsålderssfären var bönder, betyder det att jägarna fanns kvar i nordliga marginalområden och att stenåldern fortsätter där? Jordbruksrevolutionen tycks stanna av mitt på den Skandinaviska halvön, med undantag för kustområdena. Detta är också gränsen för bronsåldern och, vilket är viktigt, gränsen för dagens jordbruksbygd. Det blir svårare att bedriva fullskaligt jordbruk i det inre skogslandskapet i Skandinavien, men det betyder inte att stenåldern fortsätter och att människorna där levde som de alltid gjort. Ser vi till det arkeologiska materialet är det tydligt hur människorna där ändrar sitt sätt att leva vid samma tid och det finns indikationer på att man tar till sig delar av jordbruket. Man kan alltså fråga sig hur mycket bönder dessa människor var?  

Vänder vi på perspektivet är det också en relativt enhetlig bild av jordbrukarna som målats upp. Vi vill på samma sätt utmana denna bild och studera variationerna i det som vanligen kategoriseras som jordbruk, exempelvis olika varianter av odling eller boskapsskötsel.

För att förstå människorna och samhällena i inre Skandinaviens skogsområden för omkring 3000 år sedan anser vi att den traditionella uppdelningen mellan jägare och bönder är hämmande. Den bör nyanseras. Vårt syfte är därför att studera hur dessa samhällen formades genom relationer till djur och landskap bortom utgångspunkten i en strikt uppdelning mellan det vilda och det tama. En sådan ingång ger samtidigt möjligheten att studera h förstå de specifika relationer som människan haft till jakt och boskapsskötsel, bofasthet och rörelse.

Många studier har påvisat stora variationer bland jägarsamhällen under äldre stenålder, något som aldrig beaktas i forskning med kronologiskt fokus på perioder efter jordbrukets ankomst. Jägargrupper sammanförs vanligen till en enhetlig grupp med likartat levnadssätt oberoende av tid och plats. Detta trots att jordbrukets tillkomst med all säkerhet borde givit upphov till ännu större variationer. På samma sätt visar både arkeologiska och antropologiska studier att begreppet bonde kan rymma många olika sätt att leva på i relation till såväl djur som landskap.

Ifrågasättandet av den enhetliga jordbruksbaserade bronsåldern i förhållande till ”de andra”, de som lever i dess föreställda ytterkanter, är i sig inget nytt. Vi anser dock att vårt angreppssätt kan vara en möjlig väg att konkret komma vidare, inte minst tillsammans med ett ökat arkeologiskt grundmaterial och förfinade analysmetoder. Resultatet kommer ge en nyanserad bild och en bättre förståelse för flera delar av den komplexa och mytomspunna bronsåldern.