Lars Karlsson

Lars.karlsson@antiken.uu.se

 

Min vetenskapliga verksamhet kan länkas till de tre utgrävningsprojekt som jag varit involverad i och delvis eller helt ansvarat för, nämligen i Morgantina på Sicilien, i San Giovenale i Etrurien och i Labraunda i Turkiet.

Morgantina

Jag deltog mellan 1983 och 1992 i utgrävningarna i Morgantina och ledde här ett stadsmursprojekt med egna undersökningar och utgrävningar. Arbetet med stadsmuren resulterade i upptäckten av en speciell byggnadsteknik med murkedjor, ’masonry chains’, vilka är vanliga i Morgantina. Ingen studie hade utförts av västgrekiska stadsmurar och mitt avhandlingsarbete kom att bestå av insamlande av det empiriska materialet: uppmätningar av torn och murar i hela det västgrekiska området. Jag deltog under denna tid i två säsongers arbeten i Provence; under 1989 var jag på plats vid utgrävningarna i Glanum och utförde en studie av stadsmurarna där och i Marseille. Avhandlingen har titeln ’Fortification towers and masonry techniques in the hegemony of Syracuse, 405-211 B.C.’ och presenterar ett helhetsperspektiv baserat på tre sätt att se på stadsmurstypologier: (1) tornens utveckling; (2) murens tekniska konstruktion; samt (3) murytans estetiska behandling. Min tolkning att murkedjorna formar en del av emplekton-tekniken, beskriven av både Vitruvius och Plinius såsom en murfasad med ”invävda” löpare och bindare, är mycket väsentlig för avhandlingens tes. Det faktum att grekerna i Syrakusa runt 399 f. Kr. använde en byggnadsteknik där blocken vävts in i varandra såsom korgflätning anser jag beror på att Dionysios I var den första att helt uppföra en stadsmur i sten. Den högre murhöjden krävde ett starkare förband mellan blocken för att bära den ökade höjden och murtyngden. Dessförinnan hade stadsmurar haft en överbyggnad i soltorkat tegel. Den nya emplekton-tekniken överfördes sedan till Grekland av Epaminondas och till Anatolien av Maussollos (vilket kan ses i Labraunda). Jag kunde också, på grund av mitt stora empiriska material, klart visa att utvecklingen av blockens huggna yta gick från en släthuggen yta med spetsiga kanter till avfasade hörn och vidare till en rusticerad yta med avfasade hörn. Denna period i arkitekturhistorien, som infaller mellan den välstuderade klassiska perioden och romarnas utveckling av betongen, har inte studerats tidigare på detta sätt och med detta helhetsperspektiv som bakgrund.

San Giovenale

Min bakgrund inom arkitekurhistoria gjorde att jag på ett genomgripande sätt kunde ta mig an studiet av ett av de s.k. Furumarkska husen på San Giovenale, och som inte fått sin slutgiltiga publikation. Under tiden som forskarassistent vid Svenska Institutet i Rom (1993-99) bearbetade jag dessa tre etruskiska hus i Area F på akropolen i San Giovenale. Publikationen, ’San Giovenale IV:1. Area F East. Huts and houses on the Acropolis’, utkom 2006 och är en fullständig publikation av det utgrävda arkeologiska materialet samt den framgräva arkitekturen. Publikationen innehåller en utgrävningshistorik med utgrävningsförlopp och samtliga trencher, en fullständig analys av stratigrafin, samt en fullständig beskrivning av 328 utvalda fynd. Vidare finns ingående analyser av keramikformer. Den avslutande analysen blir en diskussion om keramiska kronologier och arkitekturens utveckling. Mina studier av dessa hus, som grävdes ut 1961-65 har påvisat att det under de typiska etruskiska arkiska husen stått ett mycket ovanligt och tidigt rektangulärt hus, byggt med material från hyddarkitekturen, såsom soltorkat tegel-väggar och vasstak. Detta hus är helt unikt i Italiens arkeologiska värld, framför allt pga dess välbevarade liggbäddar av flodstenar uppbyggda längs det inre rummets väggar. Huset liknar samtida gravarkitektur (Tomba della Capanna i Cerveteri t.ex.). Huset är också mycket spännande då det kan visa på det grekisk-etruskiska templets ursprungliga utseende med väggar av soltorkat tegel, den använda proportionen 1:2 och antor som skapar en opisthodom. Husets arkitektur ger på ett illustrativt sätt en nyckel till de svårtolkade tidiga faserna i utvecklandet av det grekiska templet.
Den viktigaste tesen i mina arbeten med San Giovenale är alltså att Hus I hade en “företruskisk” fas, som inte noterats tidigare. Huset formar en saknad länk mellan de förhistoriska hyddorna och de arkaiska etruskiska husen med tegeltak. Jag anser att detta hus är av mycket stor betydelse för vår förståelse av San Giovenales och hela Medelhavsvärldens arkitektoniska utveckling under det tidiga 600-talet f. Kr. Viktigt är också den orörda keramiska kontext som kommer från flodstensbäddarna i Hus I och som på ett unikt sätt ger oss ett utförligt spektrum av de keramikformer som användes i en aristokratisk miljö under denna period (675-625 f. Kr).
Under mars 1999 ledde jag utgrävningar vid två platser på den så kallade Borgon i San Giovenale. De spännande resultaten visade att Borgon varit omgiven av en träpalissad under protovillanovatid. Under etruskisk arkaisk tid ersattes palissaden av en huggen stenmur. Detta arbete är publicerat i Opuscula Romana 1999.

Labraunda

1993 deltog jag i de svenska undersökningarna och utgrävningarna i Labraunda, ledda av professor Pontus Hellström vid Uppsala universitet. Samma år höll jag ett föredrag på ett CNRS-symposium vid Franska Institutet i Istanbul, där jag presenterade stadsmursutvecklingen i Karien, landskapet runt Labraunda, på det sätt som jag tidigare gjort för kungariket Syrakusa. Under 200-talet kan man tala om en arkitektonisk enhetlighet i stadsmursbyggandet i hela den klassiska medelhavsvärlden,
Sedan 2004 är jag projektledare för Labraundautgrävningarna, som nu genomförs varje sommar. Mitt arbete fördelar sig på både forskning och kulturbevarande åtgärder. Forskningen i Labraunda består av tre områden: sedan 2003 har jag mätt upp och ritat av det stora fortet på akropolen samt inventerat och mätt upp ytterligare fem fristående fort nedanför Labraunda, samt genomfört utgrävningar i dessa. Resultaten visar, bl.a. med C14-dateringar, att försvarsanläggningarna hör hemma i Maussollos period (377-351 f.Kr.). De militära anläggningarna visar på Labraundas stora betydelse under denna period, men också under mellanbysantinsk tid (vilket är ett alldeles nytt resultat), och illustrerar helgedomens position mellan maktblocken längs kusten och i inlandet. Jag har initierat en studie av Labraunda i den senromerska och tidigbysantinska perioden, vilken bl.a. innehåller två intressanta kyrkor. Vidare har arbetet inletts med att publicera material från utgrävningarna i Östra stoan. Jag har initierat ett projekt att med totalstation mäta in alla gravar, källhus och bevarade partier av den 1,2 mil långa antika Heliga vägen på en ny generalkarta över området. Således har 42 antika källhus upptäckts och dokumenterats. Vidare har 80 gravar nedhuggna i den hårda gnejsen upptäckts; ett fyrtiotal av dessa har grävts ut och benmaterialet studerats. Labraundaprojektets arbeten beskrivs varje år i ’Opuscula, Journal of the Swedish Institutes in Athens and Rome’, i turkiska riksantikvarieämbetets årliga rapporter och på projektets webbsida www.Labraunda.org