Gunnel Ekroth

gunnel.ekroth@antiken.uu.se

Min forskning berör det grekiska kulturområdet, i synnerhet olika aspekter av grekisk religion. Jag är intresserad av ritualer, särskilt olika former av offer: hur de utfördes, vad som offrades, vilken utrustning som användes, var handlingarna ägde rum och vilken betydelse de hade i det antika grekiska samhället och uppfattningen om världsordningen. Jag arbetar också med helgedomar och konstruktionen av det heliga ur ett rumsligt perspektiv. Ett tredje forskningsfält är landskapet Argolis under den geometriska och arkaiska perioden (ca 900-500 f.Kr.), i synnerhet den materiella kulturen. Ett genomgående drag i min forskning är att integrera olika typer av källor (texter, inskrifter, ikonografi, arkeologi samt djurben) då de reflekterar olika antika ”verkligheter” och det därför är av stort vikt att analysera vilka skillnader som finns och vad de kan betyda.

Jag läste min grundutbildning vid Stockholms universitet och disputerade där 1999 på en avhandling om offerritual i grekiska heroskulter. Efter disputationen fortsatte jag min forskning i Stockholm finansierad via projektanslag från VR och RJ samt som VR-finansierad forskarassistent. Jag har under längre perioder vistats vid Svenska institutet i Athen och även deltagit i ett antal utgrävningar och inventeringsprojekt i Grekland. Mellan 2007-2011 bedrev jag min forskning i Paris, vid Centre ANHIMA (f.d. Cener Louis Gernet), där jag är membre associé. Hösten 2011 tillträdde jag som professor i antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet.

 CV

Publikationslista

Pågående forskning

Jag har precis påbörjat ett treårigt RJ-finansierat projekt, The “profanity” of Greek sanctuaries? Defining the temenos as a space for divine-human interaction 600 BC-200 AD (P19-0384:1, 2020-2022). Syftet är att utforska begreppet temenos i dess vidaste bemärkelse, både som en fysisk företeelse och som en konceptuell konstruktion eller uppfattning i den antika grekiska kulturen under perioden 600 f.Kr. till 200 e.Kr.

Temenos, ”det som skurits av”, från verbet temnein, ”att skära”, betecknade det område som avskilts för gudarna och där deras kult genomfördes, dvs. en helgedom.  Användning och tillträde styrdes av speciella regler och en gräns markerade platsen för att skydda dess renhet. Gudarna ansågs äga sina egna helgedomar, men människor besökte regelbundet dessa platser för att dyrka gudarna och var dessutom ansvariga för att sköta om och skydda den gudomliga egendomen. Även om gudar och människor kunde mötas inom helgedomen, avlöpte interaktionen mellan odödliga och dödliga inte alltid friktionsfritt. Det framgår tydligt från de antika källorna att mänsklig närvaro i helgedomar kunde orsaka både rituell orenhet och materiella skador och därför måste regleras. Även om gudarna själva inte kunde bli orena genom människors handlingar, så riskerade ständigt deras helgedomar att smutsas ned, och det var den mänskliga partens ansvar att sköta om helgedomen och hindra överträdelser.

En djupare kunskap om hur temenos användes och upplevdes belyser det intrikata samspelet mellan gudar och människor under den grekiska antiken, men också hur grekerna såg på vad som var heligt och vad som var profant. Hur påverkade det faktum att helgedomar tillhörde gudarna men som samtidigt besöktes och sköttes av människor, hur dessa platser uppfattades, planerades, bebyggdes och användes? Vems perspektiv och behov styrde, det gudomliga eller det mänskliga? Projektet utgår från teorier om rumslighet, framför allt att rum och avgränsade områden inte är något konstant, utan att de skapas eller produceras beroende på sammanhanget, vilka som deltar och vad som sker. De antika källorna gör klart att ett temenos kan skapas av både gudar och människor och att det även används av båda parter, men det mänskliga bidraget i denna process har inte beaktats tillräckligt ingående. Utgångspunkten är ett omfattande antikt källmaterial, skriftligt såväl som arkeologiskt, då ett problem med tidigare studier är att källorna helt enkelt inte studerats i tillräckligt omfattning.

Undersökningen utförs i tre steg:

1) Temenos som ett konstruerat och avgränsat rum. Första steget är en kartläggning av termen temenos i grekiska inskrifter och texter för att klargöra hur den förhåller sig till andra termer för avgränsningar och rumslighet för att definiera dess användning och betydelse. Denna textbaserade undersökning kombineras med en omfattande genomgång av arkeologiska lämningar av helgedomar, för att se hur avgränsningen manifesterades rent fysiskt. Detta ger oss en uppfattning om vad temenos innebar som ett avgränsat område både mentalt och konkret, och hur avgränsningen upprätthölls.

 2) Mänsklig närvaro inne i temenos. Steg två kliver över temenos-gränsen och undersöker i vilken utsträckning människor besökte och vistades i helgedomar och vilka utrymmen och installationer var avsedda enbart för dem och inte för gudarna och deras kult. Fokus ligger framför allt på måltider i helgedomarna, i form av matsalar, kök, förvaring av mat och hantering av sopor som djurben och aska, för att se hur denna aktivitet förhåller sig till den gudomliga närvaron och platsutnyttjandet i helgedomen. Analysen av människors ”rum” visar på om planering och användning av ett temenos syftade till att förena eller åtskilja gudar och människor, samt utröna vem som styrde användningen av helgedomens område, gudarna som ägare eller människorna som tillbedjare och ”vaktmästare”?

 3) Mänsklig påverkan och temene som ”profana”. Avslutningsvis undersöks hur grundande och användning av temenos förhåller sig till den antika grekiska uppfattningen om det heliga som dels givet av gudarna, dels skapat av människor för gudarnas räkning. Av speciellt intresse är om allt i helgedomen ansågs vara heligt i samma utsträckning eller det fanns variationer beroende på var man befann sig, vad man gjorde och vem som deltog, gudar eller människor. I vilken utsträckning påverkade människors närvaro inne i temenos platsens helighet och kunde den därigenom till och med anses som ”profan”?

Resultatet av undersökningen gör att vi får en ny förståelse av vad ett temenos innebar i den antika grekiska kulturen, både som ett religiöst begrepp och en fysisk företeelse, men också av hur de antika grekerna samspelade med sina gudar och hur de uppfattade och tillämpade vad vi idag kallar heligt och profant.

Andra forskningsintressen och projekt

Grekiska heroskulter

Min avhandling från 1999 behandlade heroskulter under arkaisk till tidighellenistisk tid (ca 700-300 f.Kr.), dvs. mytiska eller historiska personer som levat och dött och fått en kult efter sin död (publicerad som ett supplement till den belgiska tidskriften Kernos: http://www.kernos.ulg.ac.be/supplements/ekroth_2002.html). Syftet var att definiera vilka offerritualer som användes och varför det finns variationer, samt att ifrågasätta den traditionella tolkningen av dessa kulter som präglat forskningen sedan 1800-talet. Genom att analysera alla epigrafiska och litterära belägg för heroskultoffer samt frångå den traditionella synen på grekisk religion som uppdelad i en olympisk och en ktonisk sfär, visar det sig att heroskult ritualmässigt ligger mycket nära kulten av gudarna. Djuroffer som avslutas med måltider (thysia) var den vanligaste ritualen, medan libationer av blod samt totalförstöring av offergåvorna genom eld, holokauster, enbart kan beläggas i särskilda fall och av särskilda orsaker. Det faktum att heroerna var döda verkar inte ha påverkat kultbruket i någon nämnvärd utsträckning och heroskulternas ursprung skall inte sökas i kulten av de döda. Jag har senare i artikelform analyserat olika specifika aspekter av heroskult utifrån individuella heroskultplatser eller monument, men heroerna hör i stort sett till ett avslutat kapitel i min forskning.

Argolis under geometrisk och arkaisk tid

Jag har deltagit i ett antal fältarkeologiska projekt i Grekland, periodmässigt bronsålder till romersk tid, och är för närvarande involverad i två publiceringprojekt. Den första gäller en arkaisk kultplats i Berbati, Argolis, belägen vid en tholosgrav från sen bronsålder. Denna keramikdepå, som innehåller hundratals kärl för vinkonsumtion, matlagning och rituella handlingar, men också figuriner och miniatyrer, kommer avsevärt att öka vår kunskap om argivisk arkaisk materiell kultur, ett område som är bristfälligt undersökt då källmaterialet varit tämligen begränsat. Vidare belyser Berbati-depån den sociala strukturen i det arkaiska samhället och relationen till andra bosättningar i närområdet, samt hur järnålderns befolkning hanterade spåren av det förflutna i det landskap där de verkade. Det andra projektet gäller publicering av geometriska fynd från Brittiska skolans utgrävningar i Mykene. Senare faser från denna bronsåldersboplats har alltid behandlats lite styvmoderligt och en analys av keramiken samt övrig geometrisk evidens från Mykene kan förhoppningsvis förtydliga vår bild av situationen under 800- och 700-talen f.Kr. Jag är även intresserad av miniatyrkeramik i grekiska helgedomar, i synnerhet vilka religiösa behov produktionen av dessa kärl fyllde och hur de förhåller sig till större former av keramik, metall eller andra material.

Grekisk offerritual i praktik, tro och teori (finansierat av RJ 2006-2010: P2006-0430:1-E)

Ett huvudintresse i min forskning är offerritual och under ett antal år arbetade jag med ett projekt som syftade till att kartlägga hur antika grekiska djuroffer utfördes i praktiken, samt att analysera samspelet mellan praktik och teori, respektive praktik och teologi. Studiet av antika offer är helt klart ”överteoretiserat” med tanke på vår bristfälliga empiriska kännedom. Mitt grundläggande perspektiv har varit att vi först måste veta vad de antika grekerna gjorde, för att kunna ställa frågan varför och försöka greppa den teoretiska och teologiska överbyggnaden. Metoden utgörs även här av en integrering av allt tänkbart antikt källmaterial från ca 700-200 f.Kr.: texter, inskrifter, ikonografi, arkeologi och osteologi. Benmaterial från antika helgedomar utgör en källa som tidigare inte utnyttjats till fullo, och som i kombination med inskrifter, texter och avbildningar kan benen tydliggöra den grekiska offerterminologin och hur offerdjuren styckades och fördelades men också avslöja handlingar som vi inte alls möter i våra andra källmaterial.

Rent konkret har jag arbetat mycket med hanteringen av blod, kött och ben inom offerritualen, olika aspekter av altaren och synen på sopor i grekiska helgedomar. Grekisk offerritual kretsar kring att definiera och hantera det faktum att människor och gudar i en förfluten forntid faktiskt åt tillsammans som jämlikar, men att dödliga och odödliga nu är åtskilda men kan komma varandra nära genom just själva offren. Att få gudarna att komma nära, men inte för nära (vilket är förenat med livsfara) är offrens kärna och de rika variationerna inom offerritualen uttrycker möjligheterna i detta intrikata samspel. Det handlar mycket om vad man äter, hur det är tillagat eller inte, var man äter och tillsammans med vem, likaså vad som ska uppfattas som heligt respektive profant.

Praktiska experiment

Som en del av mitt arbete att kartlägga den antika rituella verkligheten har jag genomfört ett antal praktiska experiment, bl.a. för att bättre förstå hur man brände svansar av offerdjur på altarelden för att utröna gudarnas vilja samt genom att stycka djur klarlägga vilka köttdelar som avbildas på grekisk keramik från 500- och 400-talen f.Kr.

I maj 2014 genomfördes ett kremeringsexperiment i Gamla Uppsala för att bättre förstå både antika grekiska offerritualer där man brände djuren hela (holokaust-offer) och skandinaviska kremationsbegravningar. Ett lamm och en gris samt olika födoämnen (bl.a. fisk, stekt kyckling, saltat kött, bröd, äpplen, fikon, ägg, ost, lök, svamp, nötter och spannmål och krukor med honung) brändes på ett bål där eldens påverkan på materialet dokumenterades kontinuerligt. Bålet grävdes även ut för att undersöka i vilken utsträckning branden påverkat benens bevarandetillstånd.

http://www.diva-portal.org/smash/search.jsf  (sök på Gunnel Ekroth)